Så ligger man här igen. Funderar. Hur fan kunde det bli som det blev. Allt var ju så lovande, så fortsatte det på en annan väg. Så lycklig över det i efterhand. Jag tänker inte sitta och vältra mig i ångest och skrika i missnöje över att jag inte blev lycklig. För vem fan är lycklig. Och vad får du ut av det när misären skänker en klar blick och ett klokt huvud?