Att inte ha ett liv som återspeglar sig i det ögat studerar återfinns så ofta i själslig sarg man bara själv har nerver nog att upptäcka. Olyckliga människor är ofta till förtret vilket reflekteras i föraktet som skiner starkt från det runt omkring. En har inte gjort rätt för sig förns en skänker godtycklighet på både fysisk och andlig basis, hur fylld med lögn den än ter sig. Att vara en droppe som inte löst sig i en massa fylld med det stora blå är den märkligaste känsla som knappt låter blotta sig ens om du försöker ditt bästa i ditt sinne.
Att söka det mörka och inte det ljusa är denna tidens förakt och en inser för sitt inre att det öde en står tillmötes inte kommer att bli det sköna som var betänkligt och förhoppats. En skall inte nämna förutspått för det har de kring sig att en inte ska tänka i förtid trots förtretet att de grunda tankarna de besitter inte var den profetia de hoppats så mycket på i dunklet av sinnet, icke att erkänna.
Den stora skammen stod att finna som ingen vill vidröras då elefanten i rummet också den är skamlig. Den elefant som vid begynnelsen, mig veterligen, inte stod att finna ens hos den ädlaste av människor. Så vem förtjänar då denna börda som veterligen inte står i parallell till de handlingar resterande individer gör sig förtjänta till?
Den som besitter det lidande sinnet, självfallet.
Sinnet som blev utan lov och utan ansvarstagande. Inte kan de som funnits där granska sig själsligt till mörkret av det förgångna, demonerna som sinnet flytt men som längst in i minnets rand lämnat avtryck i form av en djup sarg. Den har burits förr, sinnet hos den lidande är icke att benämna som unikt. Men den mänskliga instinkten skördar främst för sitt eget kött, hela det komplexa rhizomet fyllt av dunkel som står vid fötterna på den nyfödde så väl som den nedbrutne är ett komplext smörgåsbord utformat för den girige.
Den smärta som hemsöker söker sig således till den missnöjde. Den girige som såg att där inte fanns något till övers för individuell själslig mättnad. Den sort av girigbuk existerar som ett virus, skilda spritt till den trängsta av vrår. Så finns den i litterärt bruk, ty den som är missnöjd kan stilla sin hunger med annat naturen blivit bestulet på till ett kulturellt pris i kapitalistanda.
Så finns där en annan sorts själslig sarg; den som utan orsak inser att på bordet av delikatesser står ingenting. Och att en annan individ glatt tager munnar ur blott luft. Detta injagar en misstro då denna forseras till att göra detsamma, utan mättnad. Tomheten som existerar fylls inte av det som inte finns. Och elefanten existerar bara i den enskildes sinne, omgivningen ser inte. Vill inte, hör inte eller till syntes ignorant mot den kalla subjektiviteten som gjorde ner den lidandes själ utan syntes annan anledning än den orätta stegen till att få titulera sig människa. En människa existerar inte där det kännande finns, och det kännande existerar inte där människan finns.
En tager från detta bord det en lämnar och när där subjektiviteten säger att oasen i öknen var en hägring kan ingen sand i världen släcka den törst hästen fortfarande känner. Då aldrig har en sett en annan häst dricka heller, för den delen, där är för subjektivt att ta smaken ur en annan individs mun. Så när en lämnar det en tager, det vill säga ingenting, blir där ändå för de en beklagar sig kring den tomma oasen ett förtret och en ryggtavla. En tavla som tycks så objektiv. För inte kan någon annan ha funnit det en som individ sökt och törstat så länge, inte kan väl dessa människor funnit livets vatten?