Fan vad jag saknar min tuppkam just nu.

De två senaste dagarna har allt gått som smort; gitarr timmar om dagen, jobb, lättja i allmänhet. Men likförbannat känner man sig så jävla ensam. Förhållanden hit och dit, folk har sitt att sköta. Själv står man där man står. De blir rädda när man ber dem stanna på kaffe dagen efter.

Måste vara något fel på mig. Och varför förneka det? Varför inte bara raka skallen, pierca sönder och hoppa i kängorna igen? Ge livet ett stort_fett_finger.

God natt.