En dröm jag hade
Kategori: Vardag
Med blodet strömmande längst strupen känner jag dövheten som följer. Dövheten i hela kroppen. Paniken sitter i köttet. I sinnet finner jag i mörkret ett ljus. Allra längst in, oavsett om den fria viljan spelar in eller ej. Köttet skriker. Instinkten att fly är stark, som så många gånger förr. Men denna gång fick den mig inte. Liksom månaderna av svält hade jag även denna sista gång vunnit över kroppen. Nu skulle den, liksom sinnet, försvinna in i evigheten. Den jag yrat om så många gånger i dimman. den jag inte visste fanns. och oavsett vad så var evigheten likt balsam för själen i jämförelse med dessa utplanerade 80 år i helvetet. Modet jag vet att både kött och själ besitter måste kunna leda oss till andra sidan. Modet som endast köttet besitter i denna värld. Den svage må icke segra men ständigt göra sig påmind. Och ingen tvekan om saken att mitt svaga sinne gjort sig påmint. Varje natt varje dag, varje sovande eller vaken minut var det där som en blöt filt. Beende om ett slut. Ensamheten rand blev för mycket. Alla nöjen var för köttet endast och blott. Sinnet var försummat. En älskares svek gjorde sig påmint. Och sinnet tänkte inte släppa taget. Tro aldrig att köttet ignorerade det, tro aldrig att det försökte. I denna värld tycktes bara inte finnas något som kunde tillfredsställa sinnet. Dag som natt mullrade obehaget djupt i de fysiska delarna, utav psyket utsänt. Även om mullret inte fanns att beskriva i fysisk form så existerade det dag som natt, drivande köttet att ta till de mest miserabla lösningarna för att dämpa den malande plågan. Lösningar som låste in sinnet. Som lät köttet vara utan plågor dessa få timmar. Som förtvivlat kämpade emot sinnets förödande kraft. Något som med tiden blivit allt svårare. Plågorna blev värre. Och så denna morgon; varelsen som förenade kött och sinne med sitt förgiftade överjag; tog ett beslut i sim värld fylld av dimma. Lika bra det; att se sitt eget kött och sin själ förruttna är inte en syn mänsklig blick förmår syna. Så nu rann där livets röda vatten, efter ett sista köttets nycker för sin älskade; sinnet. Äntligen kunde jag kalla mig människa igen. Men bara för några minuter. Snart skulle dimman upplösas och sinnets mörka tunnel skulle vara det enda som fanns kvar. Allt på köttets bekostnad. Äntligen har jag lärt mig att uppskatta min kropp. Så mycket att jag måste ge den en sista omfamning, ett sista tack. Dess oerhörda lidande för min sinnesro rörde mig djupt. Trälådan öppnas av mina blodsdränkta armars sista kraft; jag tar fram det tunga metallföremålet och vinklar det inåt gommen som så många gånger förr. Men denna gång tänker jag mata köttet med metall. Denna gång för att skona, inte skada. Tack kroppen. Jag älskar dig.
Ursäkta blodet.
