Missmats

Essentialism är det som gör ondast. Att veta att min förmåga aldrig kommer till tals. Att vänners hånfulla nycker är det som kommer att klinga så till min dödsbädd utan min vilja.

        Den får inte finnas. För de vet redan allt om mig. De ser redan allt som existerar där ingen tidigare funnits, för jag har inte fått ett utrymme att finnas. Ni skapar mig i det visuella och besmyckar mig med de mest förnedrande essentiella egenskaper som finns.

 

Är människan ond? Finns jag som en onskans mottagare? Spegeleffekten kanske blivit därav. Att jag vägrar visa det ni vill se trots att det vore den enkla vägen att gå. Den enklaste vägen att gå kanske rent av. För min strävan efter det totala subjektets frihet i den objektivaste av världar gör mig näsvis. De har rätt att fördöma mig och förordna mig till hur andra tidigare förhållit sig till det de vill att jag ska göra. Hur andra varelser med de organ jag besitter har följt mönstret jag inte ser och varit de älskade individer jag avskyr.

 

När de käresta uttrycker denna vilja gör det ont. Jag har vikit mig, plågsamt känt av den förnedrande stämning som skådespelets konst kräver och det enda som funnits är frågor om det vi inte ser och dess äkthet. Den äkthet som förbises varje dag utan en reflektion om varför. Den äkthet som tas förgiven och som andra tycks bemästra antingen med ignorans eller med undertryckelse genomsyrar varje aspekt av alla spektrum. Jag kan inte gömma mig. Eller fly. Flyr jag försvinner de jag säger mig hålla av och frågan om lögnens kraft träder in. Hur ljuger vi för varandra och framför allt, hur ljuger de för mig? Är universialismen av det fördolda något som straffbart undgått mig eller förvägras mig under uppfostran?

 

Den uppenbara anledningen jag kartlägger varje timme tycks inte följa mönster hos andra individer och min utopi står sig mitt i alla metaberättelser jag inte finner trovärdiga. De finns av anledningar där endast profitera räknas och utanför dem finns ensamheten. Den jag längtat efter sedan unga år. Att det inte blev så är mest en olycklig slump och sargad vare mitt innanmäte. Kanske för sargat för att söka sig bortom metadiskurserna och tala om var riktigt liv är.